Ännu mer bilder....                                

Bilder på Kira från skogspromenad på Farstanäset 20151118. Fotograf: Tove Themptander.                  

Nu var det väldigt länge sedan jag skrev något men det betyder ju inte att det inte hänt saker, tvärtom; aldeles för mycket har hänt.

Vid en skogspromenad i slutet av februari halkade Kira på en mossog sten och började efter det att halta ganska kraftigt på höger framben. Ringde till vår lokala veterinärklinik och fick en tid dagen efter. sagt och gjort så begav vi oss dit och veterinären klämde och kände på Kira, inte bara i tassen där hon verkade ha gjort sig illa.

Hon fick lugnande och röntgenbilder togs på båda framtassarna för att ha något att jämföra med. 

Svaret blev att Kira hade en stukad tåled på höger "lilltå" och skulle ha stödbandage och koppelpromenader i ca 2 veckor. Hon fick också previcox utskrivet, vilket är ett antiinflammatoriskt medel.

Veterinären ville dock sända en remiss till Södra djursjukhuset så att en ortoped fick titta på Kira eftersom hon var så ung och av en stor, tung ras.....lite konstigt kan tyckas men i dag är jag tacksam för det eftersom det visade sig att det inte var någon stukad tåled  .

Kiras mage ballade ur helt på kvällen efter det lugnande medlet hon fick inför röntgen samt previcoxen så vi jobbade på för att stabilisera den vilket gick sådär...efter några dagar med fortiflora och snällmat blev hennes mage dock hyfsad.

Vi fick en tid hos ortopeden på Södra djurkliniken där hon återigen röntgades fast nu både framtassar, bogar, höfter och armbågar...

det visade sig att hon hade en bruten tå både på höger och vänster framtass men dessa höll på att läka och anledning till att hon haltade var troligare att hon hade osteochondros i höger bog  .

Ortopeden ville dra Kiras fall inför sina kollegor och skulle återkomma till oss inom en vecka för att diskutera operation av bogen.

På söndagen samma vecka vart Kira akut sämre i magen, bajsade inne och när vi gick ut med henne kunde hon knappt stå på bakbenen, vinglade som hon var full och ramlade ihop. Jag fick bära hem henne (som tur var hade vi inte kommit så långt). Väl inne så kräktes hon och dreglade något enormt och kunde fortfarande inte gå så jag ringde bagarmossens djursjukhus (eftersom södra var stängt). På bagarmossen svarade de inte så det var bara kasta sig i bilen och åka in....

Väl där blev vi till sist insläppta av Peters kompis Rikard som var där med sin katt...personalen var upptagna med akutfall och han hade fått vänta länge redan.....så kommer vi och när sköterskan får höra om Kira så får vi också gå före stackars Rikard.

Veterinär kommer och undersöker Kira, blodprover tas men allt ser bra ut och de tror att symptomen beror på att previcoxen gjort henne så dålig i magen att hon blivit uttorkad så hon får stanna över natten för observation och uppvätskning. Och ingen mer previcox för Kira!

Dagen efter får vi hämta hem henne och börja jobba med att få henne bra i magen igen...specialtorrfoder, svindyrt men vad gör man...efter ett par veckor är hon bättre och under tiden ringer ortopeden med värre besked...de har upptäckt att Kira har osteochondros förmodligen även i vänster ben samt ev också  fragmentering av processus coronoideus (fpc) i armbågarna. Det innebär att ena benet vuxit fortare än det andra och därför blir belastningen i armbågsleden felaktig och benbitar lossnar.   .

Hade det varit bara det ena benet så hade valet varit enkelt men nu var det alltså båda benen och maxnivån för veterinärvården på försäkringen närmade sig snabbt ...kostnaden för operation av ett ben var ca 36000kr.

Finns ju heller aldrig några garantier för att det ska bli bra.

Hade några hemska dagar då vi vägde för och nackdelar och funderade mycket över om Kira skulle kunna få ett fullgott liv efter dessa operationer. När jag pratat med ortopeden ännu en gång så vart jag lugnare och vi bestämde oss för att vi måste prova, kosta vad det kosta vill. Tanken på att behöva låta vår underbara lilla tjej somna in för gott var hemsk,! 

Så nu i onsdags var det dags, vi lämnade henne på Södra djursjukhuset kl 7.30 och väntade hela långa dagen på att veterinären skulle ringa upp och berätta hur det gått....klockan 16,30 ringde jag tillsist själv upp men då stod han fortfarande och opererade en annan hund så han skulle höra av sig när han var klar där. Strax efter 17 ringer han upp och berättar att Kiras operation gått bra, hon var vaken och stödde redan på benet. Det tråkiga var ju att diagnosen stämt, alltså ocd i bog och armbåge samt fpc i armbågen. 

På torsdag eftermiddag fick vi träffa sjukgymnast innan vi åkte hem med henne, strikta direktiv gäller, max 5 minuterspromenader på plant underlag första veckan, inga trappor, inte hoppa i möbler osv...och naturligtvis tratt eftersom hon har ett morfinplåster som hon absolut inte får slicka på. 

Vi har stängt av in till vardagsrummet med kompostgaller och på natten stänger vi även av in till köket.

Naturligtvis ballade hennes mage ur igen efter vad jag tror är det lugnande innnan narkosen men ingen på djursjukhuset verkar tro det trots att det blivit så alla tre gånger hon fått lugnande.....

Idag är det söndag och Kiras mage är fortfarande jättedålig men idag har vi ialla fall varit till klinikrn och tagit bort morfinplåstret så imorgon fm slipper hon åtminstone tratten....            

Idag är en sån här trött-seg dag när både jag och Kira inte vill så mycket. Vädret är tråkigt-bara massa snöblask och det gillar inte Kira (och inte jag heller kan tilläggas). Vi var dock ute i ca 45 minuter och lekte och busade av oss innan vi gick in i värmen igen. Kira fick sitt första märgben som var en riktig hit.  Jag skrapade bort ganska mycket av märgen eftersom det är dumt att hon sätter i sig allt om magen inte riktigt pallar.

Lite blandade bilder:

Imorgon börjar jag och Kira valpkurs. Ska bli så kul och spännande  .

Vi ska gå den hos Norrhund som ligger i Vedergärde utanför Uppsala. Rekommenderades av uppfödaren som sa att de är väldigt duktiga på hundar generellt och cc's speciellt.

Får se om det ges tillfälle att ta några bilder annars återkommer jag med hur det gick.

Onsdagar är min lediga dag och idag tog Kira och jag lite sovmorgon....ända till kvart i sju  

Vi masade oss upp i lagom tid för att följa med sonen en bit på vägen till skolan, passerar då tunnelbanan och centrumet så det blir lite miljöträning vilket är ett måste med en sån här hund....

Allt är nytt och de flesta människorna är roliga men när man som vi bor i en storstad finns det ganska många som för en liten fyramånaders valp beter sig konstigt....de går kanske lite udda, låter annorlunda, släpar på stora barnvagnar och väskor etc.

Detta måste ju naturligtvis iakttas och kontrolleras så man märker att det inte är farligt  

Efter frukosten leker vi en stund inne innan vi beger oss ut i skogen en sväng. Idag träffade vi på en jättesöt liten sak som visade sig vara en 10 veckor gammal finsk lapphund-vilken liten ullboll  .

Jag har alltid Kira lös när plats och tillfälle är rätt och vi övar massor med inkallning vilket för det mesta går bra. 

Har också sprungit iväg och gömt mig en hel del men det går inte längre, hon har stenkoll på var jag är vilket ju är precis vad man vill uppnå...

Att gå fint i koppel jobbas det också på massor men det går inte riktigt lika bra, med sin vgw-sele funkar det hyfsat men med halsband inte så bra-då dras det massor men men det är ju bara jobba på....hon är ju trots allt bara 17 veckor  

Något hon är helt grymt duktig på däremot är att sitta och vänta innan hon får gå ur hissen, äta sin mat och springa in när man varit ute. Finns det något som distraherar så är det naturligtvis svårare men det kommer också....

Nu sover Kira gott i soffan så jag passar på att kolla lite film!

Efter tips från en ganska ny vän bestämde jag mig för att skapa en blogg om livet med Kira. Väldigt bra sätt att föra ett slags dagbok om hennes utveckling från valp till vuxen....

För fem år sedan fick vi ta bort vår förra hund, den irländska settern Jessie som efter 15 underbara år inte orkade vara med längre. Sorgen var naturligtvis oändlig och tomheten efter henne mycket stor men vi bestämde oss ändå för att inte skaffa ny hund på en gång eftersom vi kände att vi inte hade tid med en valp just då (sonen var liten).

I familjen finns också tre katter i olika åldrar; Sigge 12 år, Lillen 5 år och Chili 1 år. Dessa tre familjemedlemmar var de som inte direkt blev överlyckliga när Kira flyttade till oss men men....sånt är livet när man är katt   

Den äldsta katten som var med på tiden när Jessie levde fann sig först och de har idag en ganska bra relation, de andra två jamarna behöver lite mer tid på sig men det går sakta men säkert framåt....de blir jagade emellanåt av en leklysten Kira som lite förvånat tittar efter dem när de springer sin väg och inte alls vill vara med på nåt skoj  

annars är det frid och fröjd.

Inom familjen är smaken när det gäller hundar delad: jag (trots tidigare val av ras) har alltid gillat stora hundar, grand danois, mastiffer, dogue de bordeux osv. Maken gillar jack russel, tax och bordercollie och slutligen sonen som helt snöat in på fransk bulldog.

I perioder de senaste åren har suget blivit stort och jag har snokat runt på olika hundsidor, satt mig in i olika rasers temperament, sjukdomar odyl. Jag var ute efter en hund som kan vara med och springa med mig i skogen när jag känner för det men även klara av att softa när jag känner så-så alltså ingen överaktiv dobermann eller boxer   

Hittade ganska snart en ras som jag fastnade för men maken och sonen var inte förtjusta; den är för stor, ojoj näe inte en sån.....

Jag tittade vidare på alla möjliga raser men det slutade alltid med att jag satt och tittade på denna fantastiska hund: Cane Corson   

Så kom december 2014 och stora Stockholm......både sonen och maken följer med...vi kollar in våra olika favvoraser och massor med andra hundar också. Avslutar med besök i några rasmontrar varav den ena naturligtvis är Cane Corson.

Både sonen och maken faller som furor när de får träffa hunden i montern och prata en stund med  

damen som står där. Ska vi ha en stor hund är det en sån vi ska ha säger de    

Skam den som ger sig säger jag   

Efter det gick det snabbt, dagen efter var vi och träffade hundvalp och det bara klickade direkt  .

Uppfödarna var fantastiskt trevliga och engagerade och lilla valpen så otroligt mysig och söt.

En vecka senare hämtade vi hem henne.

Vår underbara lilla sötnos Kira     

Det var allt från mig idag. Nu ska här mysas med nyvaken valp